Roma!

På måndags eftermiddagen lämnade jag tillsammans med Frederique och Nathalie, Florens trygga gator för att med tåg bege oss till ROM! Vi kom dit framåt kvällen - vårt hostel var awesome och låg precis mitt i mot centralstationen och bjöd till vår överraskning på frukost varje dag :) 

Första kvällen begav vi oss till ett område med lite studentliv, som vi blivit tipsade om från hostlet. Det var väl inte sådär jättelivat till en början tyckte vi, men vi hittade i alla fall en trevlig lite restaurang där vi slog oss ner och åt mycket god mat, med vin i glasen såklart! Jag har börjat bli en av dem, som tycker att all mat smakar lite godare med vin till. Italien har gjort avtryck hos mig helt enkelt! 

Efter maten ville jag och Fred gå och ta oss en drink, medan Nathalie gick tillbaka till hostlet. Vi fann en mysig liten piazza där det var fullt med ungdomar som satt och kalasade på medtagen alkohol. Det tyckte vi såg trevligt ut så vi köpte en flaska vin och slog oss ner. Och spontana grejor är väl det bästa som finns! Den här kvällen skulle komma att bli en mycket bra sådan. Vi träffade två killar som inte kunde någon engelska, vilket var väldigt kul då vi fick öva vår italienska massor! De bjöd med oss till en klubb och vi som inte alls hade tänkt ut (jag var verkligen inte klädd för party och hade systemkameran med mig..) tänkte ändå - varför inte? Och det var inte förrän vi hoppat in i killarnas bil och de kört ut på motorvägen som jag och Fred tittade på varandra och sa - vad i hela friden gör vi? Här är vi två tjejer, första kvällen i en helt ny stad - storstad dessutom, med två främmande killar i deras bil (!!) och trots att de sagt att klubben skulle ligga väldigt nära var vi nu ute på motorvägen.. Gissa om jag fick panik där bak i bilen, haha. Och mamma och pappa, det ända jag tänkte på var: Tänk om mamma och pappa skulle se mig nu! Jag vet att ni hade blivit tosiga, men nu visade ju det sig att de här killarna var världens snällaste. Vi kom till klubben, på tre våningar och vi betalade endast 5 euro var i inträde och då fick man en öl på köpet! Och där var så bra musik, vi hade skitkul helt enkelt! Det bästa var väl att de inte var det minsta på oss under kvällen, inga vanliga italienare med andra ord. De var bara väldigt snälla och trevliga, och körde oss dessutom hem på natten! 

Tisdagen och onsdagen var båda fyllda med turistvisiter åt både ena och andra hållet. Vi hann med både Spanska trappan (där jag bara var tvungen att göra ett hopp), Fonta di Trevi (där vi såklart slängde i varsitt mynt för framtida lycka), Colosseum (både insidan och utsidan, både på dagen och på kvällen) och Vatikanen med Sixtinska kapellet, San Pietro och söta Benedictus XVI såklart! Och alla dagar har bjudit på en härlig värme upp mot 30 grader vilket har haft både sina för och nackdelar såklart (men nej, jag ska inte klaga). På kvällarna var vi ute och åt på restauranger som inte gjorde oss besvikna och på tisdagkvällen var vi bara ute o tog en cider på en pub, men på onsdagskvällen var träffade jag och Fred faktiskt de italienska killarna igen. Så härligt var det, jag var ute barbent en kväll i slutet av oktober och vi fyra stod och pratade ITALIENSKA med varsitt glas vin i handen. Sen att jag började frysa lite senare när vi skulle gå hem.. och att italienskan var knaglig.. är ju en annan sak. Men det var så kul att faktiskt vara tvungen att prata italienska, då märker jag helt plötsligt vad jag faktiskt kan! 

Allra sista dagen blev lugn och vi åkte till en park där vi hade picknick under ett träd. Därefter tog jag mig lite egentid och strosade runt i parken i flera timmar. Där var så himla fint, med en liten damm, massor av olika sorters träd och grönska.. och jag bara njöt av solen och allt det gröna. Naturen, gud som jag saknar den här i Florens. Det trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle sakna den så mycket, men här finns ju praktiskt taget inte ett enda träd att skymta förutom uppe på Piazzale Michelangelo och en och annan park där gräset växer sticksigt och glest.. Så därför passade jag på att insupa naturen och all fågelkvitter så mycket jag bara kunde - och solen förstås. Sist men inte minst tog jag mig en glass och satte mig på Piazza del Popolo och sedan var det dags att åka tillbaka till hostlet för att ta tåget hem till Florens igen.. 

Men det var verkligen inte sista gången jag var i Rom! 

Just det, jag glömde säga att vår frukost var ett vanilj/choklad-wienerbröd!

Myshelg med besök!

Idag är det söndag, och mitt höstlov är så gott som över. Mitt fantastiska höstlov! Jag har aldrig varit med om så mycket på så kort tid innan. Besök hemifrån, nya människor, nya intryck från två stora städer och riktiga äventyr.

Men jag ska i detta inlägget börja från början och berätta om dagarna då Mamma och Tomas var här!
Direkt efter mitt italienskaprov på torsdagen sprang jag till Duomon där de stod och väntade. Kunde knappt koncentrera mig på provet för att jag längtade så! Kändes så konstigt att träffa dem här, men så roligt! Vi gick hem till mig så de fick se min lägenhet, som dock var något stökig.. men det fick duga :) På kvällen blev det ett restaurangbesök vid Santa Croce och sedan var vi på Muse Café, där vi hälsade på Apollonia som jobbade sin första kväll!
De prickade verkligen in rätt helg, då vi hade minst 25 grader varje dag. Mycket möjligt att det var de sista riktigt varma dagarna här i Florens för detta året, så de hade verkligen tur!
Vi besökte Duomon, där inte ens jag varit ordentligt. En riktigt imponerande byggnad med alla sina detaljer, statyer och målningar. Kupolen är helt otrolig! Jag kan inte förstå hur de bar sig åt för att bygga en så stor och vacker kyrka redan på 1300-talet.
Här i Florens finns många marknader och förutom de vanliga gatumarknaderna med sina stånd med väskor, plånböcker och smycken, så besökte vi även stadens stora matmarknad som jag berättat om innan. Man kan verkligen hitta allt där! Bland annat grisfötter, kohjärna och sådana trevligheter. En annan dag besökte vi en annan typ av marknad där stånden var fyllda med hembakade bröd och kakor, hantverk av alla de slag, naturmediciner och annat roligt. Jag och mamma köpte oss varsin scarf och så köpte jag även grillade kastanjer - för att det säljs precis överallt och jag har sett så många som går och knaprar på dem och jag bara är väldigt nyfiken av mig helt enkelt. Men tji fick jag, för de var skitäckliga. Smakade typ potatis, och att äta potatis sådär rätt upp och ner är nått av det äckligaste jag vet.
Annars på dagarna så blev det att vi strosade rundor i affärer, var inne i en kyrka som var så vacker med taket täckt av guld och massor av ljus längs väggarna. Vi åt supergod mat både till lunch och middag, både pasta och pizza hann vi med! Och såklart! Vi fikade såklart också en del. En dag köpte vi med oss kakor från ett litet konditori och gick hem till lägenheten och bryggde kaffe. En annan dag hittade vi ett jättemysigt litet fik på andra sidan Arnon, som låg på ett av alla små torg som finns mellan gränderna här i Florens.
En kväll var vi också uppe på Piazzale Michelangeo, det är ett måste när man är här! Och jag blir alltid lika tagen av den vackra utsikten.
Det var helt enkelt fyra supermysiga dagar! Jag är så glad att de kom och hälsade på och fick se hur jag har det här i Florens. Tack Mamma och Tomas för en jättebra helg :)

I got a pocket full of sunshine

Här sitter jag och äter omelett. Det gjorde jag igår med, men det är gott, nyttigt, billigt och enkelt att göra. För många plus för att för att inte laga det minst två gånger i veckan helt enkelt.
Försöker spara in på mina måltider (inte genom att äta mindre mamma och pappa - bara billigare) så att jag ska ha råd med en tripp till Milano där jag vill shoppa. Man får ju prioritera väl när man är en fattig studentessa.

Min helg var så kul och äntligen fick jag utgången jag längtat efter så länge! Orkar inte skriva så mycket om den, bilderna på facebook får tala för sig. Men vi började med att köpa shottarna som var så omtalade - då man skulle börja med att ta en citron doppad i kaffe/socker, sen shot, sen en skiva banan..(va?) Bartendern som måste varit bitter för att han inte kom på salt - tequila - citron. Jag och Fred kom sen in på vip och fulade oss bara för att det var så många tjejer som faktiskt betalt för att vara där och de tänkte på varenda liten rörelse de gjorde, så medvetna om att de var på VIP som är så Coooolt! Två tjejer kom fram till oss o var väldigt sarkastiska så jag la en isbit i ena tjejens lite för djupa urringning och var väldigt sarkastisk tillbaka, Fred kom nästan i fight med en brud.. o ja, på den vägen var det!

Denna veckan har gått i en väldans fart och imorgon är det redan torsdag. Skönt för att jag verkligen bara velat få denna veckan att gå så fort som möjligt - av två anledningar.
1. Det är midterms och inget kunde väl varit tråkigare än prov och uppsats-skrivningar! Men nu är lite mer än hälften gjort. Har italienskaprovet och fotopresentationen kvar. Till projektet i foto har jag valt att ta bilder till en kampanj om en chokladfestival. Gick och köpte choklad och annan rekvisita för typ 100 spänn och har sedan jobbat i studion och nu sitter jag här och redigerar - dvs. låtsas att jag fattar photoshop. Men det blir nog bra, kan lägga upp en bild här som ni kan få tjuvkika på!
2. När jag slutar skolan imorgon har jag så mycket roliga grejor framför mig! Mamma och Tomas kommer imorgon och stannar här till måndag :) På måndagkväll åker jag tillsammans med Fred och Nathalie till Roma! Och där ska vi vara till torsdagkväll. Sen hoppas jag på en endagarstripp under helgen, möjligtvis till Cinque Terre. Sen är det tre dagar i skolan och därefter är det långhelg tillsammans med Pappa och Felicia :)

Här hemma på kvällarna när vi alla sitter samlade tillsammans och äter kvällsmat, brukar vi alla säga våra ups and downs för dagen. Ibland är det jätteseriösa grejor, ibland bara tramsar vi men det är alltid lika roligt och en mysig liten tradition som vi har skapat. Tänkte nu dela med mig av mina ups and downs för tillfället. Börjar med mina downs bara för att ta det bästa till sist :)

Downs: - Till helgen har jag redan varit här halva tiden och jag känner lite panik då jag vet att andra halvan alltid går så mycket snabbare. Dock tror jag att jag kommer tycka att det ska bli skönt när dagen väl kommer, då jag saknar alla hemma så mycket och jag vill ju dessutom inget annat än HEM till jul :)
- Jag har haft en låt på huvudet sedan jag såg Easy A för typ två veckor sedan.. och det börjar bli lite jobbigt, Pocket full of Sunshine heter den. Dock gillar jag delen i filmen när Emma Stone dansar och sjunger till den. Haha.
- Min lärare i foto är dum i huvudet.

Ups: - Både igår och idag fick jag brev! Igår ett oväntat från familjen Röstén med en godispåse (!!) och ett jättefint kort till mig och min nacke :) Och idag fick jag brev från Tobias vilket jag får varje vecka numera. Det är så himla mysigt och mycket mer värt än ett mejl på det viset att orden berör lite mer när man vet att han faktiskt suttit med papper och penna och skrivit till mig hemma i Kristianstad eller i ett tält ute i skogen mitt i natten. Och brevet som jag fick idag var sprutat med hans parfym - åh!!
- Vår Thailandsresa är bokad!! Och vi är iväg mellan den 2 - 20 januari. Underbart!
- Myggorna är så gott som borta! Och man kan äntligen sova en hel natt utan att bli väckt av att de tvunget ska flyga i örat på en!
- Det har blivit lite kallare är. Ja, det är en up, då jag var rätt trött på den kvava luften. Nu är det mycket mer behagligt, typ riktigt vårväder!
- Min nacke börjar kännas riktigt bra och jag börjar på riktigt tro att jag kommer kunna dansa igen så smått efter lovet.
- Jag bäddade rent min säng i veckan med lakan hemifrån och de doftade hemma vilket är så mysigt!
- Det funkar att se på Solsidan!!

Nu ska jag tillbaka till plugget - italienskan står på tur. Och ikväll är sista kvällen med plugg på väldigt länge, aaaah så skönt!!

Ah, che cosa hai fatto?

Hej mina vänner!

Idag är det torsdag, och vi studenter tar helg här i Florens.. eller ja, detta är helgen innan "the week of midterms", vilket egentligen innebär sketmycket plugg. Jag har sex texter att lämna in i College writing, 10 bilder till fotokursen + plugga inför prov i PS, danstermer att plugga in och massor av italiensk grammatik. Men just ikväll tar vi alla helg och ska snart sätta oss och äta en god middag tillsammans och sen kommer lite vänner från olika håll för att pre-parta här i vår lägenhet. Vår lägenhet är det bästa hänget då den är snyggast, fräschast, störst och bäst! Planen för kvällen är att först gå ut och drinka lite på någon bar och sedan dra till den omtalade klubben YAB, där vi ännu inte varit. Och jag är galet taggad då jag inte varit ute på hur länge som helst, eftersom att jag först varit sjuk en helg, kolosalt trött helgen därpå och sedan, när jag förra veckan var astaggad för utgång, fick stödkragen på halsen!
Men i går tog jag av den!! Och det var så himla gött. Dock hade jag vant mig rätt så bra vid den i slutet och tänkte inte ens på att jag hade den på mig. Men snygg var den ju inte (även om jag faktiskt blev utbjuden då jag hade den på mig - haha. Är man snygg eller snygg då eller?), så jag är rätt glad att den är av.
Och så  kommer jag aldrig glömma vad kullerbytta heter på italienska heller - capriola.
- Aah ragazza, che cosa hai fatto?
- Hm, quando ho ballato in la scuola.. ho fatto una capriola..
- Ah, haha! Una capriola ah? Haha!
- Hehe.. mm, si!
En dialog jag har haft med diverse människor ett antal gånger den senaste veckan...
Men nu är det slut! Tut!

Ettårsjubileum!

Idag är det lördag.
Jag har spenderat alldeles för mycket tid vid datorn de senaste dagarna.
Jag har spenderat tid med Glee, och lite skype med som tur är!
Idag upptäckte jag att det är precis ett år sedan som jag startade denna bloggen.
Här kan ni läsa mitt första inlägg, då jag precis skulle börja mitt äventyr med Tobias;

flytta in i en lägenhet tillsammans och jag ägnade all min tid åt att antingen fixa i vår lägenhet eller söka jobb. 

Känns som en evighet sedan och så mycket har hänt sedan dess. Men en sak är cool. Och det är att det som jag skrev i beskrivningen om mig själv och min blogg (finns fortfarande kvar att läsa) gick i uppfyllelse. Jag sparade pengar "för att nästa höst åka till Italien för att dansa modern dans och läsa foto". Och här sitter jag nu, i mitt rum på Via Vinegia i Florens, Italien.. med stödkragen stabilt runt nacken. Nej men, det känns riktigt bra att jag fixade det. Jag är här!

Denna veckan har skolan ordnat med lite aktiviteter som man kunde anmäla sig till. Och i måndags var vi där bland de första i kön och anmälde oss till både vinprovning och fotbollsmatch.
Så igår var vi på Vingården Fattoria San Michele a Torri. Det var så vackert med vyn över vinodlingarna, och den guidade turen var intressant då vi fick se var och hur vinet görs. Besöket avslutades med vinprovning (då jag endast fick smutta eftersom jag knaprar mediciner..) och vi fick även prova gårdens surdegsbröd, kött, olivolja och honung. Jag köpte med mig ett dessertvin hem, som jag verkligen tyckte om och dessutom skulle det passa väldigt bra till choklad så atte..

Nu har jag spenderat alldeles för många timmar i sängen och ska därför ta mig upp och göra lite nytta - göra lite förbaskad läxa som jag verkligen vill bli av med. Och när jag är klar ska jag belöna mig själv med gelato!

Min nya kompis Nackkragen

Ja, den här veckan tog ju sig en oväntad vändning.
Efter att jag berättat för alla om min helg, med galen konsert och galen häst så lovade jag att leva lite mer försiktigt - och inte utsätta mig för mer farligheter.
Och vad gör jag då? Jo, ser till så att jag hamnar på sjukhuset!

Alltså, det var en helt vanligt danslektion, med en helt vanlig koreografi. Det var bara det att där var ett moment då vi skulle göra en bakåt-kullerbytta över höger axel. Vi gjorde det hur många gånger som helst, och ungefär näst sista gången så är jag inte tillräckligt fokuserad och mitt i kullerbyttan så knäcker det till ordentligt i min nacke och ner i ryggen. Det gjorde fruktansvärt ont och när jag dessutom inser att jag inte kan röra på huvudet alls utan att det hugger till av smärta, så blev jag ordentligt rädd.
Jag gick till min mentor Serena, som är så himla, himla snäll! Hon frågade till och med om vi skulle ringa en ambulans, men jag tyckte att riktigt så dramatiska behövde vi ju inte vara. Även om det hade varit coolt att åka ambulans. Vi åkte in till sjukhuset med taxi (som faktiskt skolan betalade för!!) och väl där fick jag på mig en hård nackkrage och fick sen lägga mig ner på en brits. De rullade in mig i ett väntrum, och där låg jag sedan hur länge som helst - stirrandes upp i taket och utan en aning om hur länge jag skulle behöva ligga där.
Till slut kom några sköterskor och rullade i väg med mig genom korridorerna och de försökte prata med mig med den lilla engelska de kunde. Sen fick jag träffa en läkare, som började känna på mina kotor, längs med ryggen och upp i nacken och jag fick även ta av mig mina smycken eftersom det var dags för röntgen. Sen rullades jag vidare, med tre, fyra personer vid min sida och rätt som det var så kör de in mig till kanten i korridoren och går där i från. Lämnar mig, utan att säga ett ord. Jaha? Hur länge ska jag nu ligga här?, tänkte jag. Det var mycket frustrerande att ligga sådär helt hjälplös utan en aning om hur länge man ska vänta. Och i korridoren passerade läkare och sjuksköterskor hela tiden, jag kunde se i ögonvrån hur de tittade på mig.. och jag kände mig faktiskt rätt så uttittad. Jag måste ju dessutom sett mycket eländigare ut än var jag egentligen var. Det var ju nästan lite pinsamt när de frågade mig vad som hade hänt. "Eh, jo.. jag skulle göra en kullerbytta när jag dansade.. hehe". - "Ho fatto una capriola quando ho ballato..".
Nåväl. Rätt som det var började jag rulla igen, in i rummet där jag blev röntgad. Tog bara några minuter och sen var det klart! Efter lite mer väntan fick jag sen träffa doktorn och titta på bilderna. Det var första gången som jag fick se röntgenbilder på mig själv (förutom när man varit hos tandläkaren.. hehe) och det var såklart lite coolt. Och som tur var fanns där ingen kota som var skadad!
Istället fick jag tre olika mediciner att hämta ut - smärtlindrande, muskelavslappnande och en för eventuella biverkningar, och sen sa läkaren att jag skulle vila i 7 dagar och bära nackkrage dygnet runt under denna tiden. Bevare mig väl!

Men nu har det gått två dagar och nackkragen sitter fint där den ska! Den är faktiskt väldigt bekväm, särskilt att sova med och det känns skönt att använda den då jag utan den säkert skulle gjort hastiga rörelser utan att tänka mig för. Däremot känns det inte så bra att ha nacken helt stilla allt för länge, är rädd att jag kommer bli alldeles stel. Därför har jag tagit av den några gånger och redan nu känner jag att det funkar att ha den av en stund. Det är inte så att det känns tungt för nacken att hålla upp huvudet. Dock får jag lite ont efter ett tag, precis där jag skadade mig, så jag har hellre den på än att ta några risker.

Dessutom blir jag väldigt snygg i den! Funderade nästan på att hänga med tjejerna ut ikväll för att jag känner mig så party!

Jag vet att det ser ut som jag knappt kan hålla ögonen öppna. Jag vet inte vad det är med mig, alla bilder blev så och hur mycket jag än försökte gick det inte att öppna ögongen mer. Jag har väl vilat för mycket de senaste dagarna antar jag. 

Medan de andra tjejerna precis lämnade lägenheten för att gå ut att parta - vår första riktiga tjejutgång på fyra veckor.. (åh, som jag hade sett fram emot det!!) - så ska jag och min nackkrage gossa in oss i täcket och återgå till chipspåse, cocacola och ännu ett avsnitt av Glee.
Bacio e buonasera tutti!

Kalas helt enkelt

Min helg har varit kalas. Kalasbra, kalasrolig och kalasläskig.
Jag har blivit kär i två gamla gubbar och jag har varit nära på att dö två gånger.
Jag har sett legenden Iggy Pop, såhär på sina äldre dagar då han egentligen kanske inte borde röja rundor på en scen. Och det var ju inte så trångt längst fram, eller?
Jag har ridit på en häst utan varken skydd för rygg eller huvud. Men det var ju världens snällaste häst.
Eller?

Låt oss börja med torsdagkvällen. Iggy Pop på Piazza della Repubblica. Vi var där i lagom tid till att konserten skulle börja, klockan åtta. Men som alltid är det ju fördröjningar. Att det dock skulle dröja två timmar hade jag ju aldrig trott. Då hade jag aldrig tagit på mig dom där skorna. Men vi hade alltså god tid på oss att ta oss så nära scenen som möjligt. Och vi kom nära, i mitten och bara två, tre personer från att stå allra längst fram. Det var trångt, som det alltid är på konserter, och jag tänkte; hur ska jag klara detta när det väl börjar? Som jag alltid gör på konserter. Men så tittar jag vid sidan om mig, och där står en gubbe, minst lika gammal som min farfar och ler mot mig. Hur i hela friden hamnade han här? Antingen har han inspirerats av hundraåringen som hoppade ut genom sitt fönster, eller var han helt enkelt ute på sin kvällsrunda och bara råkade hamna här. Men han såg så himla glad ut och det verkade inte för en sekund bekomma honom att vara omgiven av massa hoppande och skrikande ungdomar. Apollonia frågade honom om han gillade Iggy Pop, varpå han med ett leende svarade att jaa, det gjorde han väl, men han tyckte minsann att ljudet var väldigt högt (detta under förbandet - Iggy Pop är ännu inte på scenen). Ja, det kan jag tro. Lilla gubben, han ska vara glad om han ens har någon hörsel kvar efter det här, tänkte jag. Han ska vara glad om han ens överlever.
Folk började bli otåliga och det kom vågor av när alla människor vid ena sidan ramlar mot en och det finns inget annat än att göra än att ramla efter. Dominoeffekten, så som det alltid blir på konserter. Och av någon anledning kände jag ett stort ansvar för den gamla gubben där jag stod bredvid honom. Så samtidigt som jag ramlade mot honom, försökte jag febrilt fånga honom, eller åtminstone hindra honom från att ramla till marken. Och fler och fler runt omkring insåg att gubben kanske inte skulle fixa detta på egen hand och vi bildade en liten trygg bubbla åt honom. Men inte en enda gång såg han rädd ut, snarare bara gladare och gladare. Som om han mindes tillbaka till sina yngre dagar då han var en av de hoppande och skrikande ungdomarna i publiken. Som om han bara hade bestämt sig för att "oavsett vad så ska jag se Iggy Pop live, en gång till!". Men var han verkligen tvungen att göra det på första parkett? Jag var så orolig för honom.
Och rätt som det var skriker publiken och jag hinner få en snabb skymt av Iggy Pop som springer in på scenen. Konserten är igång, men det finns inte en chans att njuta av den. Vi alla trycks ihop och tvingas stå 10 gånger tajtare än förut, som om vi alla befunnit oss i en påse och nu bestämde någon sig för att vakuum-förpacka oss. Jag började bli mer och mer orolig för mitt eget liv, att jag skulle tappa bort Fred (den enda jag nu hade en skymt av), få panik, svimma och bli ihjältrampad - samtidigt som jag försökte ha ett öga på min lilla gubbe. Av någon anledning såg han ut att vara ännu gladare än innan, trots att även han var klämd precis som jag. Det blev det sista jag såg av honom; jag och Fred insåg att vi var tvungna att ta oss ut på något sätt. Och det var vi inte ensamma om. Det var som om att hela publiken försökte ta sig någon annanstans än där de befann sig, och alla åt olika håll såklart. Det var hemskt, och jag har aldrig varit med om ett sånt tryck någonsin. Men tillslut lyckades vi ta oss "ut" och såg resten av konserten på ett bra mycket längre avstånd, men vi slapp i alla fall att oroa oss för våra liv. Men jag släppte aldrig riktigt gubben ur mina tankar. Jag hoppas innerligt att han fick hjälp på något vis. Att han överlevde!

Och nu till lördagen. Som blev en dag med riktiga äventyr. Vi åkte med buss till en liten by, ungefär en timme utanför Florens; San Gimingnano. En otroligt vacker by, med gamla hus och smala, mysiga gränder. Den låg uppe på ett berg så vi hade en fantastisk vy ut över vingårdarna och stora fält med olivträd. Efter en lätt lunch började vi gå mot Vingården där vi skulle få rida hästar. Det visade sig dock ligga på en timmes gångavstånd så när vi blev trötta i benen började vi lifta, till de få bilarna som passerade. Passerade - ingen stannande. Men så plötsligt var det en liten vänlig gubbe som stannade med sin bil och efter att vi praktiskt taget bett i flera minuter om skjuts, så gav han med sig.
Vi anlände till denna vackra vingård och även där var utsikten otroligt vacker. Vi blev tilldelade varsin häst, och jag och Fred som inte har den minsta erfarenhet försökte vara väldigt tydliga med det, varpå ledarna lovade att vi fått otroligt snälla och lugna hästar. Tack ska ni ha!
Sen var det bara att hoppa upp, utan några som helst skydd - dvs. ingen hjälm! Jag vill bara poängtera: ingen hjälm!! och jag var skakig, nervös och ville bara hoppa av. Sedan, utan några instruktioner över huvudtaget, började vår lilla ridtur. Upp och ner för backar, in i gränderna mellan vinodlingarna och det var helt otroligt vackert och fantastiskt. Jag slappnade av, eftersom min häst faktiskt var väldigt cool, så jag kunde njuta av turen på riktigt. Fred, som red framför mig, hade dock lite problem med sin häst. Hon hade oturen att få den hungriga hästen, så den stannade hela tiden och gick av spåret för att käka lite. Och en gång stannade den för att fisa min häst rätt i mulen i ungefär 30 sekunder. Jag höll på att kissa på mig av skratt.
Men som när det var som roligast kom allvaret och gjorde ett försök med att slita hjärtat ur mitt bröst.
I en väldigt brant uppförsbacke stannar min häst, som att den får syn på något på marken. Och utan att jag egentligen hinner reagera böjer den på bakbenen för att sedan stegra - STEGRA!! I backen!! När den hade gjort det en gång, landat och jag konstaterade att jag fortfarande satt kvar på hästen och levde, så trodde jag det skulle vara över. Men det visade sig ganska snabbt att hästen bara börjat sitt utbrott, panikattack, fnatt eller vad det nu var! Och jag kunde inte göra något annat än att bara sitta där, inte andas och koncentrera mig på att inte ramla av. Det var fruktansvärt. Apollonia och Nathalie skrek till mig vad jag skulle göra - släppa på tyglarna och luta mig framåt. Det var inte så lätt men jag gjorde mitt bästa, och försökte praktiskt taget bara vänta ut det hela och koncentrera mig på att själv inte få ett utbrott. Tillslut lugnade hästen sig och började gå uppför backen igen - och DÅ kom ledaren till mig, inte lite sen kanske!!?? Hon var chockad eftersom detta aldrig hade hänt innan och i efterhand fick jag mina instruktioner ifall detta skulle hända igen.
Lyckligtvis var detta i slutet av turen och jag var så lättad när jag äntligen kom ner på marken, på mina egna ben igen.
När vi sedan satt på busshållsplatsen på hemvägen kom en liten ihopkrökt och skrynklig gubbe med käpp, utan några tänder i underkäken och satte sig mellan mig och Fred. Och han började prata med oss med detsamma. Snabbt och otydligt så vi kunde inte alls höra vad han sa, men det verkade inte bekomma honom! Han pratade och gestikulerade, med ett leende på läpparna och varvade sina berättelser med några sånger då han viftade med käppen och som han sen avslutade genom att applådera sig själv och utropa "brava! brava!". Vi kunde inte annat än skratta och låtsas att vi förstod honom. Världens gulligaste och gladaste gubbe. Underbart!

Så summan av kardemumman blir alltså att Iggy Pop var cool, men på samma gång var det den värsta konsert-upplevelsen i mitt liv. Och jag hittade inget i tidningen dagen efter om en gubbe som strykt med, så som genom ett mirakel måste han överlevt, tack och lov!
San Gimingnano var fantastiskt, vingårdarna och ridturen lika så - bortsett från incidenten då jag trodde jag skulle bli mos under en hov såklart. Och så ska jag bli lika gammal, pigg och glad som gubben på busstationen - och glädja människor i min omgivning precis som han!