Jag har blivit kär i två gamla gubbar och jag har varit nära på att dö två gånger.
Jag har sett legenden Iggy Pop, såhär på sina äldre dagar då han egentligen kanske inte borde röja rundor på en scen. Och det var ju inte så trångt längst fram, eller?
Jag har ridit på en häst utan varken skydd för rygg eller huvud. Men det var ju världens snällaste häst.
Eller?
Låt oss börja med torsdagkvällen. Iggy Pop på Piazza della Repubblica. Vi var där i lagom tid till att konserten skulle börja, klockan åtta. Men som alltid är det ju fördröjningar. Att det dock skulle dröja två timmar hade jag ju aldrig trott. Då hade jag aldrig tagit på mig dom där skorna. Men vi hade alltså god tid på oss att ta oss så nära scenen som möjligt. Och vi kom nära, i mitten och bara två, tre personer från att stå allra längst fram. Det var trångt, som det alltid är på konserter, och jag tänkte; hur ska jag klara detta när det väl börjar? Som jag alltid gör på konserter. Men så tittar jag vid sidan om mig, och där står en gubbe, minst lika gammal som min farfar och ler mot mig. Hur i hela friden hamnade han här? Antingen har han inspirerats av hundraåringen som hoppade ut genom sitt fönster, eller var han helt enkelt ute på sin kvällsrunda och bara råkade hamna här. Men han såg så himla glad ut och det verkade inte för en sekund bekomma honom att vara omgiven av massa hoppande och skrikande ungdomar. Apollonia frågade honom om han gillade Iggy Pop, varpå han med ett leende svarade att jaa, det gjorde han väl, men han tyckte minsann att ljudet var väldigt högt (detta under förbandet - Iggy Pop är ännu inte på scenen). Ja, det kan jag tro. Lilla gubben, han ska vara glad om han ens har någon hörsel kvar efter det här, tänkte jag. Han ska vara glad om han ens överlever.
Folk började bli otåliga och det kom vågor av när alla människor vid ena sidan ramlar mot en och det finns inget annat än att göra än att ramla efter. Dominoeffekten, så som det alltid blir på konserter. Och av någon anledning kände jag ett stort ansvar för den gamla gubben där jag stod bredvid honom. Så samtidigt som jag ramlade mot honom, försökte jag febrilt fånga honom, eller åtminstone hindra honom från att ramla till marken. Och fler och fler runt omkring insåg att gubben kanske inte skulle fixa detta på egen hand och vi bildade en liten trygg bubbla åt honom. Men inte en enda gång såg han rädd ut, snarare bara gladare och gladare. Som om han mindes tillbaka till sina yngre dagar då han var en av de hoppande och skrikande ungdomarna i publiken. Som om han bara hade bestämt sig för att "oavsett vad så ska jag se Iggy Pop live, en gång till!". Men var han verkligen tvungen att göra det på första parkett? Jag var så orolig för honom.
Och rätt som det var skriker publiken och jag hinner få en snabb skymt av Iggy Pop som springer in på scenen. Konserten är igång, men det finns inte en chans att njuta av den. Vi alla trycks ihop och tvingas stå 10 gånger tajtare än förut, som om vi alla befunnit oss i en påse och nu bestämde någon sig för att vakuum-förpacka oss. Jag började bli mer och mer orolig för mitt eget liv, att jag skulle tappa bort Fred (den enda jag nu hade en skymt av), få panik, svimma och bli ihjältrampad - samtidigt som jag försökte ha ett öga på min lilla gubbe. Av någon anledning såg han ut att vara ännu gladare än innan, trots att även han var klämd precis som jag. Det blev det sista jag såg av honom; jag och Fred insåg att vi var tvungna att ta oss ut på något sätt. Och det var vi inte ensamma om. Det var som om att hela publiken försökte ta sig någon annanstans än där de befann sig, och alla åt olika håll såklart. Det var hemskt, och jag har aldrig varit med om ett sånt tryck någonsin. Men tillslut lyckades vi ta oss "ut" och såg resten av konserten på ett bra mycket längre avstånd, men vi slapp i alla fall att oroa oss för våra liv. Men jag släppte aldrig riktigt gubben ur mina tankar. Jag hoppas innerligt att han fick hjälp på något vis. Att han överlevde!
Och nu till lördagen. Som blev en dag med riktiga äventyr. Vi åkte med buss till en liten by, ungefär en timme utanför Florens; San Gimingnano. En otroligt vacker by, med gamla hus och smala, mysiga gränder. Den låg uppe på ett berg så vi hade en fantastisk vy ut över vingårdarna och stora fält med olivträd. Efter en lätt lunch började vi gå mot Vingården där vi skulle få rida hästar. Det visade sig dock ligga på en timmes gångavstånd så när vi blev trötta i benen började vi lifta, till de få bilarna som passerade. Passerade - ingen stannande. Men så plötsligt var det en liten vänlig gubbe som stannade med sin bil och efter att vi praktiskt taget bett i flera minuter om skjuts, så gav han med sig.
Vi anlände till denna vackra vingård och även där var utsikten otroligt vacker. Vi blev tilldelade varsin häst, och jag och Fred som inte har den minsta erfarenhet försökte vara väldigt tydliga med det, varpå ledarna lovade att vi fått otroligt snälla och lugna hästar. Tack ska ni ha!
Sen var det bara att hoppa upp, utan några som helst skydd - dvs. ingen hjälm! Jag vill bara poängtera: ingen hjälm!! och jag var skakig, nervös och ville bara hoppa av. Sedan, utan några instruktioner över huvudtaget, började vår lilla ridtur. Upp och ner för backar, in i gränderna mellan vinodlingarna och det var helt otroligt vackert och fantastiskt. Jag slappnade av, eftersom min häst faktiskt var väldigt cool, så jag kunde njuta av turen på riktigt. Fred, som red framför mig, hade dock lite problem med sin häst. Hon hade oturen att få den hungriga hästen, så den stannade hela tiden och gick av spåret för att käka lite. Och en gång stannade den för att fisa min häst rätt i mulen i ungefär 30 sekunder. Jag höll på att kissa på mig av skratt.
Men som när det var som roligast kom allvaret och gjorde ett försök med att slita hjärtat ur mitt bröst.
I en väldigt brant uppförsbacke stannar min häst, som att den får syn på något på marken. Och utan att jag egentligen hinner reagera böjer den på bakbenen för att sedan stegra - STEGRA!! I backen!! När den hade gjort det en gång, landat och jag konstaterade att jag fortfarande satt kvar på hästen och levde, så trodde jag det skulle vara över. Men det visade sig ganska snabbt att hästen bara börjat sitt utbrott, panikattack, fnatt eller vad det nu var! Och jag kunde inte göra något annat än att bara sitta där, inte andas och koncentrera mig på att inte ramla av. Det var fruktansvärt. Apollonia och Nathalie skrek till mig vad jag skulle göra - släppa på tyglarna och luta mig framåt. Det var inte så lätt men jag gjorde mitt bästa, och försökte praktiskt taget bara vänta ut det hela och koncentrera mig på att själv inte få ett utbrott. Tillslut lugnade hästen sig och började gå uppför backen igen - och DÅ kom ledaren till mig, inte lite sen kanske!!?? Hon var chockad eftersom detta aldrig hade hänt innan och i efterhand fick jag mina instruktioner ifall detta skulle hända igen.
Lyckligtvis var detta i slutet av turen och jag var så lättad när jag äntligen kom ner på marken, på mina egna ben igen.
När vi sedan satt på busshållsplatsen på hemvägen kom en liten ihopkrökt och skrynklig gubbe med käpp, utan några tänder i underkäken och satte sig mellan mig och Fred. Och han började prata med oss med detsamma. Snabbt och otydligt så vi kunde inte alls höra vad han sa, men det verkade inte bekomma honom! Han pratade och gestikulerade, med ett leende på läpparna och varvade sina berättelser med några sånger då han viftade med käppen och som han sen avslutade genom att applådera sig själv och utropa "brava! brava!". Vi kunde inte annat än skratta och låtsas att vi förstod honom. Världens gulligaste och gladaste gubbe. Underbart!
Så summan av kardemumman blir alltså att Iggy Pop var cool, men på samma gång var det den värsta konsert-upplevelsen i mitt liv. Och jag hittade inget i tidningen dagen efter om en gubbe som strykt med, så som genom ett mirakel måste han överlevt, tack och lov!
San Gimingnano var fantastiskt, vingårdarna och ridturen lika så - bortsett från incidenten då jag trodde jag skulle bli mos under en hov såklart. Och så ska jag bli lika gammal, pigg och glad som gubben på busstationen - och glädja människor i min omgivning precis som han!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar