Älskade rökeri

Varför jag hatar mitt jobb:
- Jag har ingen att prata med. Hon som jag lärde känna lite har nu sjukskrivit sig. Kvar är de som klagar på mig (en gör det konstant!), de som ignorerar mig och resten pratar polska. Ja, jag tycker synd om mig själv.
- Där luktar jätteäckligt. Det är inte fisklukten som är det äckliga.. utan där är någon annan lukt som nästan får mig att klökas och ibland kan jag känna den i näsan till och med när jag är hemma och blir då smått illamående.
- Man står upp hela dagarna och vissa rörelser blir, när man gör dom snabbt och konstant under en timme, väldigt krävande för ryggen.
- Jag får inget liv. I veckorna är det bara jobba, duscha, äta, sova, jobba, duscha, äta, sova...
- När jag väl får ett liv, dvs. när det äntligen är helg.. då är jag som en död fisk - helt otroligt trött, med andra ord.
- Hjärnan skadas. På många sätt. Jag står och tänker: bakdel, framdel, bakdel, bakdel, bakdel.. 400 gram, 360 gram -  det saknas två skivor. Bakdel, bakdel, framdel, 256 gram, oj vad lite den vägde! Bakdel, framdel, kattmat. Hela dagarna. Och eftersom att jag i princip bara tittar på brickor med laxskivor på hela dagarna så är det också det jag ser när jag blundar. Nu är det inte lika farligt längre. Men de första veckorna var det helt sinnes. Så fort jag blundade! Även om jag satt och kollade på TV och hade tankarna på helt annat håll, så lutar sig Tobias fram för att pussa mig. Jag pussar honom och blundar. Och vad ser jag? Dessa jävla brickor med laxskivor! Helt stört.
- Jag känner mig nedvärderad av samhället. Innan klagade jag på att jag kände mig bortglömd.. när jag inte hade något jobb så ville jag känna mig behövd av samhället. Nu känner jag mig nedvärderad. Ingen är värd ett sånt skitjobb. Man är så långt fram i tekniken, gör då maskiner som klarar hela jobbet säger jag!

Varför jag älskar mitt jobb:
- Jag älskar inte mitt jobb. Det finns nog inget som skulle kunna göra den arbetsplatsen älskvärd. Den är bara sorglig, rakt igenom.
- Men, idag blev jag glad på jobbet. För Elof kom, alltså min typ "chef" från bemanningsföretaget. Han är och hälsar på ibland. Och idag kom han fram till oss när vi stod och jobbade och sa: "Tjejer, jag har en tråkig nyhet till er... tyvärr är det så att ert skift inte kommer att behöva så mycket personal som vi hade trott i mitten av december. Därför så kommer ni att få sluta här den 9 december, istället för den 16e. Alltså en vecka tidigare". Och tjejen som stod mitt i mot mig sa, med en väldigt uppgiven min: "Åh, okej. Vad tråkigt.." Elof tittade på mig som om han ville ha någon respons och jag hade väldigt svårt för att fejka någon uppgivenhet. Men jag gjorde mitt bästa och sa något i stil med: "Mm, tråkigt". Men egentligen, ville jag bara skrika av lycka! Men jag kände att det inte riktigt passade sig. Jag gjorde det nu när jag kom hem istället. Waaaaaaaaa, vad glad jag blev!!
- Jobbet är också bra för att jag hädanefter kommer att uppskatta livet mycket mer. Jag kommer att studsa runt som på moln när jag sen ska börja på Lövet!

Och nu är det helg, och den ska bli megamysig. Ikväll ska jag och mamma mysa framför TV:n tillsammans med idol och god mat. Och imorgon ska jag gå en sväng på stan - förhoppningsvis fika med Elin, innan hon åker till snön, och efter det blir det myskväll med lillasyster och kusinerna. Åh, så bra livet är just nu i alla fall.
Jag längtar till detta jobbet har övergått helt till massa pengar på kontot. Jag längtar till jag ska göra av med dom på en resa. Jag är jätteres-sugen!! Jag vill ut i världen, inte sitta här i Kristianstad och uggla och jobba skift på ett rökeri 40 minuter bort.
Usch nej. 2012 ska bjuda på massor av äventyr. Det ska jag se till!


PS. Jag vill också nämna (trots att detta inlägget redan är en uppsats) att Tobias ska ha all cred för att han står ut med mig, dessa miserabla veckor i mitt liv. Han får trösta mig var och varannan dag, när jag kommer hem från jobbet och är helt slut och knäckt av alla dumma kommentarer jag får. Han får massera min rygg på kvällarna, för att jag ens ska kunna resa mig dagen efter. Han får ta hand om lägenheten - tvätta, diska osv. Han får stå ut med mitt yrande på nätterna då jag med ett ryck väcker honom.. I natt till exempel, så slängde jag mig över honom för att det var en mus som sprang under min nacke. Det var verkligen jätteverkligt.. och sen fick han skaka mina kuddar för att jag skulle våga lägga mig ner igen.

Pappa 50 år!

Oj, vilken kass uppdatering det har varit här den senaste tiden!
Jag har verkligen inte haft tid. Det har för det första varit mycket jobb (skjut mig!) och förra veckan var det mycket att fixa med inför pappas 50årsdag! Och den dagen blev perfekt :)
På dagen var vi på Robert Gustafssons jubileums-show på Amiralen i Malmö. Det var helt sjukt bra, jag skrattade så jag grät ibland! Alla hans gamla karaktärer genom åren fanns med och jag blir så imponerad över hur han kan hålla isär alla dessa och deras dialekter.
Efter showen åkte vi hem till huset igen och då fick pappa byta om och man märkte att han blev allt mer nervös och nyfiken. Sedan skjutsade mamma oss till bowlinghallen och vi berättade då att vi skulle dit och bowla och äta. När vi kommer in ska vi bli visade till ett bord.. men det finns inte plats ute i den större lokalen så de har öppnat konferansrummet under kvällen och där skulle vi få sitta. När vi går in genom dörrarna så står ALLA där inne och börjar sjunga "Ja må han leva". Pappa blev jätterörd såklart och hela kvällen var han så himla glad och han hade aldrig långt till tårar. Flera höll tal, bland annat jag och Felicia och så sjöng vi sångerna i texthäftet som jag och Felicia gjort. Vi hade också fixat med gamla bilder från bla. när pappa var liten. Och det blev all-dans runt borden och fest hela kvällen som slutade på björket. Det var första gången jag kände mig ung där kan jag säga, Grönwalls spelade nämligen.. Men jag och Tobias öste inne på lilla dans-golvet och det var kul att vara ute med pappa och hans kompisar. Haha. En oförglömlig kväll på många sätt! Och det var Pappa verkligen värd <3

Pappa 

Pappa, i min ålder

Pappa och jag i vår trädgård

Felicia, Pappa och jag, när pappa fyller år

Nu har jag varit sjuk i två dagar. Har varit helt slut sen helgen.. i kombination med att jag är så jäkla trött på mitt äckliga jobb. Jag hatar lax. Men det är bara att fortsätta, "bara" tre och en halv vecka kvar nu. Och nästa helg ska jag ju faktiskt till Barcelona! Åh, vad jag längtar!! Och denna helgen kommer förhoppningsvis Frida hem. Det är inte av en rolig anledning.. men det ska bli så kul att träffa henne igen och om hon orkar så ska vi minsann gå på julskyltningen på söndag. Mysigt. Idag har jag och Tobias hängt upp vår första julstjärna, jag har köpt min första julklapp, vi har köpt julkort och nu sitter jag minsann och äter juleskum och pepparkakor. Snart får snön komma med!

xoxo

Så mycket bättre

Jag måste egentligen gå och lägga mig. Och jag ska göra det. Jag ska ju trots allt upp klockan fyra i natt. Men först måste jag bara dela med mig av en låt. Som just nu gör mig så glad. Jag har varit ledsen ett bra tag nu.. för jobb och framtid och allt möjligt. Men nu, nu börjar jag känna mig glad igen. Jag vet att allt kommer att ordna sig. Och idag när jag lämnade jobbet kände jag mig sådär sprudlande glad. Jag ville bara skutta bort till bilen. Kanske för att jag visste att hela familjen skulle komma på middag här ikväll. Och vi har verkligen haft det jättemysigt med kycklingpaj och kladdkaka. Världens bästa familj. Och imorgon har jag och Tobias varit tillsammans i ett år. Åh så bra vi är! Så varför skulle jag inte vara den lyckligaste på jorden? Jag har ju allt.
När jag körde hem från jobbet, lagom till att jag kom ut på motorvägen och fick gasa upp i 110, då sjöng Laleh i radion och jag skruvade upp på högsta volym. Med denna låten känner jag lycka.

Laleh - Ängeln i rummet (från Så mycket bättre)

xoxo

Helgens bravader

Jag och Tobias kände oss lite som de i reklamen i fredags. Vi skulle egentligen städat hela lägenheten, tvättat och allt sånt där. Men vi bara släppte allt och gjorde nästan ingenting. Sov länge och sen gjorde vi frukost. Lite spontant bakade vi jättegoda äppel&kanel-scones, i en hjärteform som jag fått av Olivia. Dock blev den lite degig i mitten, men oj vad gott det var! Sen bara satt vi och pratade jättelänge och spelade kort. Jag briljerade även med ett antal trolleritrick. Lagom till att det hann mörkna ute hade vi gjort vid oss och begav oss mot staden där jag tog tåget hem till Hässleholm och min kära far och lillasyster. Vi hade myskväll med taccos, choklad och idol! Synd var bara att jag missade Klaras och Jacobs inflyttningsfest.. Men jag kände att jag behövde ta det lugnt för att friskna till.
Lördagen blev också en fin dag. Jag och Felicia begav oss till stan för att gå en sväng i alla de affärer som Hässleholm har att erbjuda. Och en röd dag är de ännu färre kan jag meddela. Vi hade helt glömt bort att Alla Helgons dag är röd. Men lite var öppet och jag hittade vinröda strumpbyxor till kvällen samt tre par örhängen. Sen mötte vi upp pappa och han bjöd oss på fika på Lövet. Det är det nya fiket som man ska hänga på, bara så att alla vet. Innan vi åkte hem igen så köpte vi vit sprayfärg till pappas hår. De skulle på lagfest med FC och silver var temat. Mitt förslag var att pappa skulle vara silverräv. Haha. Passade perfekt då han inte rakat sig på några dagar heller. Så det nappade han på. När de begav sig till lagfest drog jag tillsammans med Frida till Ellinor på personalfest. Väldigt trevligt. Det blev pizza och väldigt mycket dans och sång. De laddade inför Arvingarna (!!) på björket (!!) (jag och Frida följde inte med dit..hon skulle upp och jobba, och jag bli frisk från denna nedrans förskylning).. så ni kan ju tänka er vilken musik som spelades mest. Även Spice Girls, Aqua och andra gamla låtar skrålade i lägenheten. Sjukt kul kväll, med mycket skratt!
Denna söndag då, är också en ingenting dag. Jag ska snart ta mig hem till Kristianstad, men innan dess har jag en het skypedate med Patricia! På schemat ikväll står endast matlagning och en dusch. Ska försöka somna vid sju-tiden, för imorgon ska jag upp klockan fyra på morgonen och sedan jobba 8,5 timmar. Jag vet inte hur det ska gå till.

Bakning :)

Mums!

Och äntligen har vår hylla i köket kommit upp :)

Personalfest

Fridolin

Love Lövet!

Laxarnas dårhus

Det finns inget värre jobb än att jobba på en industri. Och det finns ingen värre industri att jobba på än Hörviks rökeri.
När jag kom dit verkade inte ens min kontaktperson på rökeriet, en av cheferna, ens bry sig om att jag kom. Jag fick hjälp av någon annan med overall och sedan ett hårnät som jag för övrigt blev jättefin i. Sedan blev jag nervisad till själva industrin och där mötte Ulf, min kontaktperson, mig. Han hälsade inte på mig utan sa bara något i stil med "du kan följa med här". Han visade mig lite halvhjärtat det slitna personalrummet och var jag kunde ställa min matlåda. Sedan kallade han på en 50-årig tant som knappt kunde någon svenska. Hon tog mig till min plats. "Här du stå hela kvällen, måste veta rumpa och huvud på laxen, ja? Här du se mörka fläckar - rumpa! Annars huvud. Denna är lite mörk, också huvud. Du kan göra själv?" Jag: "Eeh, ja okej. Så alla med mörka fläckar är delar från rumpan, och annars är de från huvudet?" Tanten: "Nej, denna huvud, denna rumpa. Inga regler, du bara se. Lite svårt i början, sen du kan lära dig." Jag: "Ja, okej.. jag ska göra mitt bästa.." (Men sanningen var att jag redan där tappat intresset för att ens göra rätt. Vem fan bryr sig, lax som lax, lixom).
Vid det här laget kollade alla lite under lugg på mig, men ingen sa något.. något i stil med hej hade ju passat tillexempel. Men nej, alla bara glodde. Och alla utom jag och två till var utländska och pratade liksom tanten helst inte svenska. När man står vid sina stationer är det ganska svårt att prata med varandra ändå, så där stod jag mest i mina egna tankar och la upp skivorna (jättefint) på silverfat. Eller ja, egna tankar och egna tankar.. Jag tänkte mest på lax, för att göra rätt. Huvud, huvud, huvud... rumpa, rumpa, huvud, rumpa, huvud, huvud, huvud.. rumpa. Det var rätt skönt att få stå tyst och tiden tickade ändå på rätt bra. Det monotona arbetet var inte heller så jobbigt, förutom att jag inte hade den blekaste om jag gjorde rätt eller inte. Men min rygg började värka ganska snabbt. Trots bra skor och regelbunda stretchövningar (på min sjukgymnasts begäran..) så kändes det som om någon högg mig med knivar i ryggen.. Redan efter en timme in i passets nio så tänkte jag "det här är inte värt pengarna..".

Klockan fem fick vi en paus på en kvart och vid åtta fick vi den andra på en halvtimme. Rasterna var nästan värst, förutom att jag då fick chans att sitta ner och vila ryggen. Jag tänkte att jag på rasterna skulle få chans att kanske prata lite med de andra. De flesta var ändå i ungefär min ålder. Men nej. Alla utom jag och fyra till var ute och rökte hela rasterna. Då menar jag heeelahela, så de hade till och med maten med sig ut. Så kvar i det sketna personalrummet satt jag och fyra tanter som pratade typ arabiska. Det fanns ju inte en chans att få kontakt med någon. Så jag kände mig ganska ensam. Ingen verkade bry sig om att jag var där. När någon väl pratade med mig så var det ganska snäsigt. Precis som att det var mitt fel att de jobbar på det jävla rökeriet.
Och de måste blivit smått galna av att sitta där dag ut och dag in på obestämd tid.. Rätt som det var när vi stod ute på våra stationer så började tanten bredvid mig helt plötsligt sjunga om vad hennes laxbrickor vägde. "Treeehuuundraååååttioootree, liiiite för liiiite, kaaanske läääägaa på meeeraaa skiiiiva. Såååådääär". Hur högt som helst och hur länge som helst. Då tänkte jag bara.. "HUR kunde JAG hamna HÄR....!?".

Och tydligen (och vääldigt typiskt nog) så var min plats även hämta-fisk-platsen. Hämta-fisk-i-den-iskalla-frysen-med-världens-segaste-truckfan-platsen. Det värsta var efter vår halvtimmesrast när jag står och ska klä på mig nytt förkläde, handskar osv, så ropar en av tjejerna: "Emmaa, häämta fiiisk!". "Jadå, det fixar jag". Fem sekunder senare ropar en annan tjej: "Emma, bråttom med fiisken. Skynda!". "Jadåå!" (för faan!). Efter mycket slit med de tunga dörrarna och den sega trucken kommer jag in i frysen och så har jag såklart hämtat fel truck.. Så det var bara att gå ut, stänga alla dörrarna igen och hämta en ny truck. Trucken vill inte sammarbeta men efter mycket slit och ett antal svordomar senare är jag ute med fiskbacken. Då visar det sig att ingen av stationerna behövde fisk helt plötsligt. Nahe! Jag frågade om jag kunde ställa backen där ute så länge så att jag slapp att dra in den till frysen igen. "Nej, då tinar den". Jaja, visst, visst! (För all jävla del!!) Så jag drar då in den i frysen igen. Sen hinner jag inte mycket mer än ut på min plats igen förrän de ropar. "Emma, Emma, du hämta fisk!" Då trodde jag att jag skulle dö lite. Och så passade jag på att gråta en liten skvätt i frysen..
Så redan efter en dag är jag ganska så osäker på om jag kommer att härda ut dessa sex veckor som återstår. Och säg inte att jag ska kämpa och tänka på pengarna. Det är skitsnack och hjälper inte ett dugg. Men det finns fortfarande lite hopp. Jag har inte fått träffa alla som jobbar där ännu. Där kanske är någon som är som jag. Normal, vantrivs - men ändå känner för att vara trevlig. Om jag inte behöver känna mig så ensam och kan få trivas med iallafall en av arbetskamraterna.. så kanske jag kan härda ut både ryggsmärta och all galenskap på det där rökeridårhuset.

Och så här najs ser man ut när man jobbar.
(Personerna på bilden har ingenting med texten att göra)

Inte mycket mer än så

Jaha, nu sitter jag här. Det är onsdag och jag har ännu inte varit på rökeriet. Jag har nämligen varit sjuk.. Ingen feber, men tillräckligt för att vara tvungen att stanna hemma. Lite komiskt, med tanke på mitt förra inlägg. Det är barnen på dagis som har smittat mig. Där finns det alltid sjukdomar att hämta och särskilt för mig som är ny och inte är det minsta immun. Hur som så har mina dagar varit mysiga. Jag tycker om att vara lite lagom sjuk ibland. När man kan ligga under duntäcket i soffan, kolla på film och dricka honungsvatten. Sen kommer pappa hem från jobbet och har köpt glass och choklad, då gör det inte så mycket att näsan rinner och huvudet värker..
Men imorgon blir det andra bullar. Det blir första och enda jobb-dagen för denna veckan. Innan jobbet ska morfar och moster komma hit. Då ska jag bjuda på scones. Kanske får jag Tobias att städa innan dess också, så att här ser någorlunda okej ut.
Nu är jag ensam hemma, Tobias jobbar fram till halv tio ikväll. Så jag ska väl ta mig upp ur soffan, göra mig lite kvällsmat och sedan lägga mig i soffan igen..