Laxarnas dårhus

Det finns inget värre jobb än att jobba på en industri. Och det finns ingen värre industri att jobba på än Hörviks rökeri.
När jag kom dit verkade inte ens min kontaktperson på rökeriet, en av cheferna, ens bry sig om att jag kom. Jag fick hjälp av någon annan med overall och sedan ett hårnät som jag för övrigt blev jättefin i. Sedan blev jag nervisad till själva industrin och där mötte Ulf, min kontaktperson, mig. Han hälsade inte på mig utan sa bara något i stil med "du kan följa med här". Han visade mig lite halvhjärtat det slitna personalrummet och var jag kunde ställa min matlåda. Sedan kallade han på en 50-årig tant som knappt kunde någon svenska. Hon tog mig till min plats. "Här du stå hela kvällen, måste veta rumpa och huvud på laxen, ja? Här du se mörka fläckar - rumpa! Annars huvud. Denna är lite mörk, också huvud. Du kan göra själv?" Jag: "Eeh, ja okej. Så alla med mörka fläckar är delar från rumpan, och annars är de från huvudet?" Tanten: "Nej, denna huvud, denna rumpa. Inga regler, du bara se. Lite svårt i början, sen du kan lära dig." Jag: "Ja, okej.. jag ska göra mitt bästa.." (Men sanningen var att jag redan där tappat intresset för att ens göra rätt. Vem fan bryr sig, lax som lax, lixom).
Vid det här laget kollade alla lite under lugg på mig, men ingen sa något.. något i stil med hej hade ju passat tillexempel. Men nej, alla bara glodde. Och alla utom jag och två till var utländska och pratade liksom tanten helst inte svenska. När man står vid sina stationer är det ganska svårt att prata med varandra ändå, så där stod jag mest i mina egna tankar och la upp skivorna (jättefint) på silverfat. Eller ja, egna tankar och egna tankar.. Jag tänkte mest på lax, för att göra rätt. Huvud, huvud, huvud... rumpa, rumpa, huvud, rumpa, huvud, huvud, huvud.. rumpa. Det var rätt skönt att få stå tyst och tiden tickade ändå på rätt bra. Det monotona arbetet var inte heller så jobbigt, förutom att jag inte hade den blekaste om jag gjorde rätt eller inte. Men min rygg började värka ganska snabbt. Trots bra skor och regelbunda stretchövningar (på min sjukgymnasts begäran..) så kändes det som om någon högg mig med knivar i ryggen.. Redan efter en timme in i passets nio så tänkte jag "det här är inte värt pengarna..".

Klockan fem fick vi en paus på en kvart och vid åtta fick vi den andra på en halvtimme. Rasterna var nästan värst, förutom att jag då fick chans att sitta ner och vila ryggen. Jag tänkte att jag på rasterna skulle få chans att kanske prata lite med de andra. De flesta var ändå i ungefär min ålder. Men nej. Alla utom jag och fyra till var ute och rökte hela rasterna. Då menar jag heeelahela, så de hade till och med maten med sig ut. Så kvar i det sketna personalrummet satt jag och fyra tanter som pratade typ arabiska. Det fanns ju inte en chans att få kontakt med någon. Så jag kände mig ganska ensam. Ingen verkade bry sig om att jag var där. När någon väl pratade med mig så var det ganska snäsigt. Precis som att det var mitt fel att de jobbar på det jävla rökeriet.
Och de måste blivit smått galna av att sitta där dag ut och dag in på obestämd tid.. Rätt som det var när vi stod ute på våra stationer så började tanten bredvid mig helt plötsligt sjunga om vad hennes laxbrickor vägde. "Treeehuuundraååååttioootree, liiiite för liiiite, kaaanske läääägaa på meeeraaa skiiiiva. Såååådääär". Hur högt som helst och hur länge som helst. Då tänkte jag bara.. "HUR kunde JAG hamna HÄR....!?".

Och tydligen (och vääldigt typiskt nog) så var min plats även hämta-fisk-platsen. Hämta-fisk-i-den-iskalla-frysen-med-världens-segaste-truckfan-platsen. Det värsta var efter vår halvtimmesrast när jag står och ska klä på mig nytt förkläde, handskar osv, så ropar en av tjejerna: "Emmaa, häämta fiiisk!". "Jadå, det fixar jag". Fem sekunder senare ropar en annan tjej: "Emma, bråttom med fiisken. Skynda!". "Jadåå!" (för faan!). Efter mycket slit med de tunga dörrarna och den sega trucken kommer jag in i frysen och så har jag såklart hämtat fel truck.. Så det var bara att gå ut, stänga alla dörrarna igen och hämta en ny truck. Trucken vill inte sammarbeta men efter mycket slit och ett antal svordomar senare är jag ute med fiskbacken. Då visar det sig att ingen av stationerna behövde fisk helt plötsligt. Nahe! Jag frågade om jag kunde ställa backen där ute så länge så att jag slapp att dra in den till frysen igen. "Nej, då tinar den". Jaja, visst, visst! (För all jävla del!!) Så jag drar då in den i frysen igen. Sen hinner jag inte mycket mer än ut på min plats igen förrän de ropar. "Emma, Emma, du hämta fisk!" Då trodde jag att jag skulle dö lite. Och så passade jag på att gråta en liten skvätt i frysen..
Så redan efter en dag är jag ganska så osäker på om jag kommer att härda ut dessa sex veckor som återstår. Och säg inte att jag ska kämpa och tänka på pengarna. Det är skitsnack och hjälper inte ett dugg. Men det finns fortfarande lite hopp. Jag har inte fått träffa alla som jobbar där ännu. Där kanske är någon som är som jag. Normal, vantrivs - men ändå känner för att vara trevlig. Om jag inte behöver känna mig så ensam och kan få trivas med iallafall en av arbetskamraterna.. så kanske jag kan härda ut både ryggsmärta och all galenskap på det där rökeridårhuset.

Och så här najs ser man ut när man jobbar.
(Personerna på bilden har ingenting med texten att göra)