Jag är i mellan två världar och känner mig så förvirrad. Min hjärna hänger inte med, och mitt hjärta värker. Idag är det fredag och jag har spenderat min sista dag i Florens. Florens, vår vackra stad som fört oss samman och gett oss så underbara minnen denna semester, känns nu som den mest tomma platsen i världen. Fyra av sex sitter i kväll i lägenheten och hela dagen har jag bara gått och väntat på att Ryley och Fred ska komma in genom dörren efter deras joggingtur. Men dom kommer ju aldrig!! Jag har bara inte riktigt insett än att detta lidit mot sitt slut på riktigt. Vi kommer aldrig vara tillsammans här i lägenheten igen.
Jag är glad att jag inte var den första som åkte, då jag aldrig hade fixat det och Ryley, jag beundrar verkligen henne som på något sätt klarade av det. Det var så smärtsamt att säga hej då och det är så jobbigt att det blir utdraget över tre dagar. Klumpen i magen bara växer och växer och imorgon är det min tur.
Dagen kommer att bli så märklig då jag kommer vara så fruktansvärt ledsen under hemresan, förmodligen gråta i taxin, gråta på bussen och gråta på flygplanen. På flyget ska jag läsa breven från tjejerna som vi bestämt att skriva till varandra och jag vet att det kommer att kännas så smärtsamt.. och först då kommer jag nog inse på riktigt vad det är som händer och känna varenda liten känsla.
Men sen vet jag också att från att vara jätteledsen på flygplanet så kommer jag vara överlycklig när jag kommer till flygplatsen och får träffa Tobias igen, och kvällen imorgon ska spenderas med familjen vilket ska bli så mysigt. A perfect bittersweet, är vad det här är.
Nu måste jag sova (har sovit totalt 8 timmar de två senaste dygnen) och innan det packa färdigt mina väskor som jag vet redan nu kommer väga alldeles för mycket, men det får lösa sig på flygplatsen. Jag ska skriva om mina sista dagar här i Florens en annan dag. Men inte nu. Nu är jag bara ledsen, trött och tom i hjärnan. Jag är mätt efter en sista pizza här i Florens. Jag är utmattad efter alla hej då som varit och tanken på dem som väntar. Jag är förvirrad. Jag är mitt i mellan två världar.
fredag 14 december 2012
onsdag 12 december 2012
Sentimental.
Jag går runt med en oro i kroppen. Oro som jag också hade dagarna innan jag lämnade Sverige. Men då var jag orolig för att inte Florens och livet här skulle leva upp till mina förväntningar - men så visade det sig att det som väntade var 1000 gånger bättre, något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Och då åkte jag med vetskapen om att jag skulle komma hem till mitt liv i Sverige igen.
Men på lördag, om tre dagar, lämnar jag livet här i Florens med vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna återvända hit till samma liv igen. Jag kan alltid komma tillbaka till Florens, jag kan alltid åka och hälsa på tjejerna.. men vi sex kommer aldrig mer bo tillsammans här på tredje våningen på Via Vinegia 1 i Florens. Vi kommer aldrig mer ha våra familjemiddagar på kvällarna, prata om dagen och om våra ups and downs. Aldrig mer ska jag komma in genom dörren till en varm lägenhet fylld med glädje och kärlek från dessa underbara tjejer. Jag kan inte förstå att det är sant.
Igår kväll hade vi vår sista middag tillsammans här runt bordet i lägenheten. Ikväll ska vi ut och äta på restaurang eftersom det är vår sista kväll alla tillsammans här i Florens. På torsdagkväll lämnar Ryley, på fredag åker Frederique och resten av oss åker hem på lördag; jag först.
Anledningen till att jag blev så här sentimental är för att jag precis kom hem från min danslektion. Min sista danslektion. Och jag insåg inte det riktigt förrän min lärare började säga hej då till mig. Han har verkligen varit en fantastisk lärare, som varit så himla glad och energisk under varje lektion, varit förstående med min nacke och sen ger oss alla högsta betyg (hehe). Jag kommer verkligen att sakna honom.
Så nu har jag alltså haft mitt första hej då, och det fick mig att inse att det här verkligen händer på riktigt. Tiden här i Italien är snart slut. Men så är det väl också det som gör att den här tiden kommer att bli så speciell för mig, att jag vet att jag aldrig mer kommer att kunna få tillbaka den. Det är bara jag som har den här upplevelsen, den är min och den kommer att stanna med mig för alltid.
Men på lördag, om tre dagar, lämnar jag livet här i Florens med vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna återvända hit till samma liv igen. Jag kan alltid komma tillbaka till Florens, jag kan alltid åka och hälsa på tjejerna.. men vi sex kommer aldrig mer bo tillsammans här på tredje våningen på Via Vinegia 1 i Florens. Vi kommer aldrig mer ha våra familjemiddagar på kvällarna, prata om dagen och om våra ups and downs. Aldrig mer ska jag komma in genom dörren till en varm lägenhet fylld med glädje och kärlek från dessa underbara tjejer. Jag kan inte förstå att det är sant.
Igår kväll hade vi vår sista middag tillsammans här runt bordet i lägenheten. Ikväll ska vi ut och äta på restaurang eftersom det är vår sista kväll alla tillsammans här i Florens. På torsdagkväll lämnar Ryley, på fredag åker Frederique och resten av oss åker hem på lördag; jag först.
Anledningen till att jag blev så här sentimental är för att jag precis kom hem från min danslektion. Min sista danslektion. Och jag insåg inte det riktigt förrän min lärare började säga hej då till mig. Han har verkligen varit en fantastisk lärare, som varit så himla glad och energisk under varje lektion, varit förstående med min nacke och sen ger oss alla högsta betyg (hehe). Jag kommer verkligen att sakna honom.
Så nu har jag alltså haft mitt första hej då, och det fick mig att inse att det här verkligen händer på riktigt. Tiden här i Italien är snart slut. Men så är det väl också det som gör att den här tiden kommer att bli så speciell för mig, att jag vet att jag aldrig mer kommer att kunna få tillbaka den. Det är bara jag som har den här upplevelsen, den är min och den kommer att stanna med mig för alltid.
söndag 9 december 2012
Min sista söndag i Florens!!! kjfskgjskgj
Det har nu gått en vecka sen jag skrev sist, och idag har jag inte ens en vecka kvar här i Florens.
Det känns overkligt hur tiden har gått så himla fort och samtidigt som jag kan titta tillbaka på denna hösten och knappt förstå hur mycket jag har varit med om. Vi pratade om det härom dagen, hur svårt det kommer bli att förklara hur denna tid har varit. Det känns som att vilka ord jag än väljer så är det inte tillräckligt.
Under veckan som gått har jag varit på julmarknad, passat på och ätit luncher ute, firat St Nicholaus med hollänska kakor och paketleken, gått runt i staden och tagit foton med Ryleys kamera som jag ska framkalla i skolans darkroom nästa vecka, varit uppe i Duomon (643 trappsteg och det var värt det) och fångat snöflingor på tungan - JAPP det snöade här igår, dock så lite så att man i princip hann med att räkna flingorna - men ändå!
Igår kväll var det vår sista lördagskväll här i Florens. Vi gick till en karaoke-bar där vi faktiskt sjöng karaoke - som vi har pratat om så länge - och gick sedan vidare till en klubb där vi träffade Apollonia och dansade hela natten. Vi avslutade hemma, med nattamat - Rachels legendariska mackor med ägg och bacon; typ den bästa nattamaten i världen och sedan bums i säng klockan fem.
Dagen idag har spenderats i soffan för min del. Jag har min första finals imorgon bitti som jag varit tvungen att förbereda; College Writing och sedan rullar det på i ett himla tempo med något varje dag. Det är så dumt att finals är lagt sista veckan och att vi måste vara ute ur lägenheten två dagar senare. Jag vill inte vara upptagen med tråkigheter min sista tid här. Men jag ska tänka klokt och inte lägga för mycket tid på skolan. Betygen kommer inte betyda något för mig när jag kommer hem, men det kommer alla mina minnen att göra. Onsdag är sista kvällen då vi är alla tjejer samlade.. då ska vi dricka drinkar på skybar, blicka ut över vår stad - staden som vi har upplevt tillsammans och som har förändrat våra liv för alltid. Och förmodligen ska vi även gråta en skvätt också. Jag tänker på hur nära det var att jag inte sökte in, hur när det var att jag inte fick denna upplevelsen och inte fick träffa alla dessa fantastiska människor. Men samtidigt har denna hösten varit så bra, att jag på något vis tror att det var förutbestämt.
De senaste dagarna har jag lyssnat på en låt väldigt mycket. Och jag vet redan nu att det kommer bli låten som jag kommer att lyssa på när jag kommer hem och som kommer att få mig att återuppleva känslan av livet här i Florens.
Det känns overkligt hur tiden har gått så himla fort och samtidigt som jag kan titta tillbaka på denna hösten och knappt förstå hur mycket jag har varit med om. Vi pratade om det härom dagen, hur svårt det kommer bli att förklara hur denna tid har varit. Det känns som att vilka ord jag än väljer så är det inte tillräckligt.
Under veckan som gått har jag varit på julmarknad, passat på och ätit luncher ute, firat St Nicholaus med hollänska kakor och paketleken, gått runt i staden och tagit foton med Ryleys kamera som jag ska framkalla i skolans darkroom nästa vecka, varit uppe i Duomon (643 trappsteg och det var värt det) och fångat snöflingor på tungan - JAPP det snöade här igår, dock så lite så att man i princip hann med att räkna flingorna - men ändå!
Igår kväll var det vår sista lördagskväll här i Florens. Vi gick till en karaoke-bar där vi faktiskt sjöng karaoke - som vi har pratat om så länge - och gick sedan vidare till en klubb där vi träffade Apollonia och dansade hela natten. Vi avslutade hemma, med nattamat - Rachels legendariska mackor med ägg och bacon; typ den bästa nattamaten i världen och sedan bums i säng klockan fem.
Dagen idag har spenderats i soffan för min del. Jag har min första finals imorgon bitti som jag varit tvungen att förbereda; College Writing och sedan rullar det på i ett himla tempo med något varje dag. Det är så dumt att finals är lagt sista veckan och att vi måste vara ute ur lägenheten två dagar senare. Jag vill inte vara upptagen med tråkigheter min sista tid här. Men jag ska tänka klokt och inte lägga för mycket tid på skolan. Betygen kommer inte betyda något för mig när jag kommer hem, men det kommer alla mina minnen att göra. Onsdag är sista kvällen då vi är alla tjejer samlade.. då ska vi dricka drinkar på skybar, blicka ut över vår stad - staden som vi har upplevt tillsammans och som har förändrat våra liv för alltid. Och förmodligen ska vi även gråta en skvätt också. Jag tänker på hur nära det var att jag inte sökte in, hur när det var att jag inte fick denna upplevelsen och inte fick träffa alla dessa fantastiska människor. Men samtidigt har denna hösten varit så bra, att jag på något vis tror att det var förutbestämt.
De senaste dagarna har jag lyssnat på en låt väldigt mycket. Och jag vet redan nu att det kommer bli låten som jag kommer att lyssa på när jag kommer hem och som kommer att få mig att återuppleva känslan av livet här i Florens.
lördag 1 december 2012
Mer Jul!
Idag är det den 1 december och julen har kommit till mig på riktigt. Jag känner det i hela kroppen. Även om jag inte är hemma än, även om jag inte har någon julstjärna i mitt fönster och även om jag inte har fått se en endaste snöflinga. Men jag har ätit desto fler lussebullar, pepparkakor, druckit glöggte, glögg och julmust - ja redan! Och sen kalasar jag ju på min chokladkalender från Tobias där jag redan är på 10 luckan eftersom att den är en nedräkning till den 15 december då vi ses igen.
Jag började dagen med att krypa upp i sängen med min gröt, glöggte och lussebulle och tittade på första avsnittet av årets julkalender; Mysteriet på Greveholm. Med ens blev jag liten igen och jag fullkomligt älskar att det är samma musik och spöken som för 16 år sedan. Då var jag fyra år, och jag var lite rädd för spökena och väldigt rädd för Greven. Jag har sedan tittat på det om och om igen, och nu är jag 20 år - redo för en ny kalender på samma slott.
Igår firade vi in den svenska julen här med svenskt julbord och svenska julsånger. Jag och Apollonia åkte till IKEA (taack IKEA) där vi inhandlade det mesta inför kvällen. Och det blev en jättelyckad middag som uppskattades mycket av både Amerika, Frankrike, Holland och England - och så Sverige såklart! Köttbullar, prinskorvar, sill, ägg, lax, julskinka med senap... och lite senare glögg, julmust, lussebullar och pepparkakor. Julsången som är en favorit är Mer Jul och här om dagen spelade vi den om och om igen och sjöng med samtidigt som vi pluggade.
Och som pricken över i:et har det äntligen blivit så kallt så att det ryker om en när man andas (i alla fall på kvällen) och julbelysningen är uppe i hela staden. Och med denna december-morgon känner jag mig julig i hela kroppen, och längtar nu till julen som närmar sig med stormsteg.
(Dock vill jag tillägga en parantes och säga att jag inte längtar bort en enda sekund här i Florens med mina fina tjejer. Det känns fruktansvärt jobbigt att jag snart ska lämna livet här och de som blivit som min andra familj. Tur att facebook och skype finns - TUR att jag minsann planerar att komma och hälsa på varenda en av dem!)
Jag började dagen med att krypa upp i sängen med min gröt, glöggte och lussebulle och tittade på första avsnittet av årets julkalender; Mysteriet på Greveholm. Med ens blev jag liten igen och jag fullkomligt älskar att det är samma musik och spöken som för 16 år sedan. Då var jag fyra år, och jag var lite rädd för spökena och väldigt rädd för Greven. Jag har sedan tittat på det om och om igen, och nu är jag 20 år - redo för en ny kalender på samma slott.
Igår firade vi in den svenska julen här med svenskt julbord och svenska julsånger. Jag och Apollonia åkte till IKEA (taack IKEA) där vi inhandlade det mesta inför kvällen. Och det blev en jättelyckad middag som uppskattades mycket av både Amerika, Frankrike, Holland och England - och så Sverige såklart! Köttbullar, prinskorvar, sill, ägg, lax, julskinka med senap... och lite senare glögg, julmust, lussebullar och pepparkakor. Julsången som är en favorit är Mer Jul och här om dagen spelade vi den om och om igen och sjöng med samtidigt som vi pluggade.
Och som pricken över i:et har det äntligen blivit så kallt så att det ryker om en när man andas (i alla fall på kvällen) och julbelysningen är uppe i hela staden. Och med denna december-morgon känner jag mig julig i hela kroppen, och längtar nu till julen som närmar sig med stormsteg.
(Dock vill jag tillägga en parantes och säga att jag inte längtar bort en enda sekund här i Florens med mina fina tjejer. Det känns fruktansvärt jobbigt att jag snart ska lämna livet här och de som blivit som min andra familj. Tur att facebook och skype finns - TUR att jag minsann planerar att komma och hälsa på varenda en av dem!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)