Vado a Vada Beach.

Hej mina vänner!

Idag är det tisdag och jag kan inte förstå att det redan gått två veckor sedan jag lämnade Sverige.
Tiden går så himla fort så det gäller att njuta. Och i övermorgon kommer Tobias hit!! Jag längtar ihjäl mig!

Helgen har varit ganska lugn, med endast en utgång (hehe) i torsdags. Vi tjejförfestade i lägenheten och sedan drog vi till Lions Fountain, en bar där shottarna kostar 2 euro stycket. Men det var inte därför vi gick dit -  vi skulle faktiskt dit för att möta upp några vänner.
Kvällen bjöd på massa dans - i baren förstås och sen var vi bara tvungna att dansa vid Duomon. Det har blivit en grej, att dansa till Dada Life vid Duomon. Fråga mig inte varför.
Innan vi drog hem så var vi även en runda på Twice, en klubb som vi har hört skulle vara såå himla kul! Men den var verkligen dödstråkig.. Kanske för att det inte var lördag.. jag vet inte.. Men där var bara fullt av klängiga italienare. Inte ett dugg trevligt.

Resten av helgen var som sagt lugn och i söndags så åkte vi till den efterlängtade stranden. Vada beach i Livorno. Dock var vägen dit och hem en ren galenskap, så jag lär nog aldrig åka dit igen.
Vi lämnade lägenheten klockan sju på morgonen. I en himla fart tog vi oss till tågstationen och fick såklart springa sista biten för att hinna med tåget. Sånt där förändras inte för att man är i ett annat land.. tyvärr. Väl på tåget fick vi betala varsin extraavgift på 5 euro för att vi inte hade aning om att man tydligen skulle stämpla in biljetterna innan man hoppade på tåget.
Efter 1,5 timmes tågresa anlände vi till Livorno och vi hoppade på bussen som skulle ta oss till stranden. Denna 35gradiga resa tog ungefär 20 minuter och längtan att slänga sig  i havet växte allt större. När vi väl kommer fram till "stranden" blev vi alla besvikna. Folket låg på solstolar ute i vattnet eller i det där då som skulle kallas strand - som snarare var tång och annat skräp, och bilarna släppte ut sina avgaser bara några meter bort. Detta var inte stranden som vi hade sett på bilderna..
Vi fick då reda på av en gubbe där på stranden att den riktiga stranden, Vada beach, låg en bit bort - ca. 40 minuter med buss. Och hade vi nu åkt så långt för att komma till stranden så kunde vi lika gärna åka i 40 minuter till för att komma till ett ordentligt ställe. Så efter en lång väntan på bussen och en bussresa senare anlände vi då till den riktiga stranden. Klockan var nu tolv på dagen, och vi insåg att det hade tagit oss 5 timmar att ta oss hit.
Stranden som vi kom till var inte heller lik den vi sett på bilderna. Den var betydligt bättre än tångstranden, men fortfarande inte vad vi hade förväntat oss. Men vi bestämde oss för att stanna.
De sex timmarna som följde var hur härliga som helst. Klar blå himmel, drygt 30 grader i luften och härligt svalkande i havet. När jag inte var i vattnet, låg jag på stranden och bara njöt av musiken från min ipod, värmen och av att göra absolut ingenting. Det var otroligt skönt och välbehövligt efter skolans startvecka full med nya intryck.
Lika skön som vistelsen på stranden var, lika hemsk var hemresan. Och då tyckte vi att vi hade haft motgångar på ditvägen.. Klockan sex lämnade vi stranden och såklart hade vi missförstått tidtabellen till bussarna så det blev en hel timmes väntan innan bussen kom. Redan nu insåg vi att vi skulle missa vårat tåg, men vi visste att vi i alla fall skulle slippa köpa nya biljetter eftersom att vi hade köpt dygnsbiljetter. Bussresan tog sedan drygt en timme eftersom att det såklart skulle vara vägarbete och köer, vilket resulterade i att vi missade sista bussen som vi skulle byta till för att komma till stationen. Vi insåg att vi skulle bli tvungna att ta en taxi sista biten och började fråga runt efter Livornos taxinummer, vilket ingen av någon märklig anledning verkade kunna. Tillslut fick vi tag på det i en pizzeria där dom lyckligtvis hade en telefonkatalog och i farten köpte vi även med oss två pizzor att kalasa på på tåget.
Taxin körde oss som tur var i en rasande fart till stationen så att vi precis hann med kvart över nio-tåget - en timme senare än planerat! Och nu kunde vi äntligen pusta ut, njuta av våra pizzor och det faktum att vi äntligen var på tåget och snart skulle vara hemma.
Men än var inte kvällen slut och någon såg väl en chans att jävla med oss en sista gång.
Vi hoppar av på fel station.
I Firenze, men en station för tidigt - vilket var väldigt korkat av oss eftersom att vi skulle till slutstationen?
Precis när vi alla höll på att ge upp hoppet och lägga oss i en hög där på stationen och gråta lite, så dyker det upp på skärmen att ett nytt tåg snart ska anlända och åka till Firenze Santa Maria Novella - VÅR station!
Så vi kom hem tillslut, närmare bestämt klockan elva på kvällen. Alltså kunde vi konstatera att även hemresan tagit oss 5 hela timmar.
Det vill säga att vi la totalt 10 timmar på att resa för att kunna vara på en strand i 6 timmar.

Nu ska jag sätta mig och skriva min uppgift i College Writing - Beskriv en färg för en blind person.
Sug på den ni!

Via Vinegia - vår gata.

Ett gäng italienare, vinkar av sina gamla klasskamrater.
De berättade att de studerat här tillsammans, precis som vi och i vår ålder.
Och detta var första gången de träffades igen efter 45 år. Fint.

Jag och Rachel 

Dada Life-ing at the Duomo

Ah, Vada Beach.

Lite plugg på stranden orkade jag med.